Stigfinnaren

Sträckan mellan Skestavallen och Norrfjärden, jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig. Allt prövas; min uthållighet, mitt fokus och mitt humör. Jag förbannar hela det här projektet och ifrågasätter starkt vad jag håller på med - vandra en överväxt stig i stormfällda skogar, ensam och med tung kamerautrustning på ryggen. 

Det är fallna träd överallt, det går inte gå att vare sig över eller under. Att gå runt blir långa omvägar, det är svårt att hitta tillbaka till stigen. Jag river upp sår på benen, svettas och tanken på att vända ligger och mal som en raspande LP-skiva. Men jag fortsätter, djupandas, försöker läsa skogens språk, går stadigt och långsamt. Det är glest med röda markeringar och ledkryss men jag har bitvis mottagning på mobilen så jag kan se på kartan att jag är på någorlunda på rätt kurs.

På den tiden (läs slutet av 1980-talet) när det fanns en tryckt telefonkatalog kunde man lägga till en titel efter sitt namn. Det var sekreterare, säljare, fabriksarbetare, hemmansägare, ingenjörer, lärare och en och annan doktorinna. Vi var några kompisar som en sen kväll bestämde oss för att lägga till varsin titel. Ja la till "Stigfinnare" och tyckte det var otroligt fyndigt. Nu tänker jag på det och att det är upp till bevis. Alltså kan jag inte ge upp. Jag ger inte upp.

Efter dryga fem timmar kom jag fram till Norrfjärden. Det finns många känslor att utforska; frustration, rädsla, ensamhet, mod, uppgivenhet. Men också en litet segerrus för Stigfinnaren i mig och för det här projektet. Konstaterar att jag aldrig tidigare blivit så glad över att se en asfalterad väg.